|
|
|
|
|
|
|
|
Intervjuer
Unni Drougge Skrivet av: Hanna Andersson, 2001-09-21 
Unni Drougges nya bok heter Hella Hells bekännelser och handlar om en kvinna som förälskar sig i mycket unga tonårspojkar. Boken är en travseti av Vladimir Nabokovs moderna klassiker Lolita. Unni Drougge berättar för Bokkanalen hur boken kom till och vem Hella Hell är.
Hanna: När läste du Lolita första gången? Vad tycker du om den? Unni Drougge: Första gången jag läste Lolita var på en sydlig semester 1997. Jag ryckte den på biblioteket och tänkte att nu får jag väl ta mig an den här kultklassikern. Jag är oerhört sparsmakad när det gäller lektyr; min tid är för knapp och dyrbar för att jag ska låta mig plågas av tråkiga böcker, filmer eller tidningar. Jag har aldrig anammat det där kultursnobberiet som går ut på att böcker ska kräääva nåt av läsaren. Men Lolita lyckades fängsla mig till och med på en solkrämskladdig badstrand med ungar som använde min plånbok som jojo eftersom de ständigt bad om pengar till läsk, glas eller godis. Trots dessa upprepade avbrott och trots romanens ganska svulstiga språkdräkt, blev jag alltså fascinerad. Framförallt lät jag mig roas av den underbart syrliga och lätt dolda humorn, som påminner mig om en brittisk humortradition jag älskar. Därför kändes Lolita inte gubbsjuk som jag först befarat. Hanna: Hur kom det sig att du valde att skriva en travesti på Lolita? Unni Drougge: Jag blev nyfiken på hur en kvinnlig romanperson med samma drag som Humbert Humbert skulle te sig. En ganska nihilistisk och på många vis kallhamrad och cynisk gestalt som inte skydde några medel när det gällde att fånga en riktigt ung tonåring. Jag charmades mycket av Humbert Humberts idoga förnekande av Freud och andra psykologiska förklaringar. Han ansåg att hans bisarra böjelse för småflickor var hans öde, punkt slut. Därför kapitulerade han inför sin liderliga besatthet och var fullständigt opåverkbar. Sådan gjorde jag också Hella Hell. Hon betraktade sig själv som obotlig och tyckte inte alls att man kunde spåra den perversion hon drevs av till hennes uppväxtvillkor (som hon dessutom ansåg föredömliga). Redan på sidan tio klev Hella Hell fram ur min powerbook och stal taktpinnen från mig. Jag hade inte mycket att säga till om. Det var med viss bävan jag satte mig att skriva vissa morgnar. Jag visste inte vad Hella skulle ta sig till och ofta blev jag förfärad. Hanna: Vilken av personerna i boken tycker du bäst om? Unni Drougge: Jag tycker mest om Hellas dotter Lola. Hon är den enda vettiga personen i boken och hon påminner mycket om min tonårsdotter. Jag vill knappast påstå att Hella påminner om mig. Men hon är såklart ett alter ego. Hella är ett enda stort kontrollbehov, och om jag renodlar min egen skräck att tappa kontrollen kan jag känna igen mig. Men hos Hella är detta karaktärsdrag uppblåst till hiskeliga proportioner. Vilket också blir hennes fall. Hanna: Är Hella Hell beundransvärd eller föraktansvärd tycker du? Unni Drougge: Hon är förskräcklig! Iskallt rationell och extremt manipulativ. Hennes intelligens saknar helt känslomässig förtöjning. Hon går över lik. Men detta gör henne samtidigt fascinerande. Det finns vissa karriärkvinnor som påminner lite om Hella Hell, och de kan få mig att tappa fattningen. Hella är dock en mycket tragisk figur eftersom hon inte är det minsta lyhörd och eftersom hennes starka dragning till den unga manlige huvudpersonen gör henne sårbar. Och att vara sårbar är mycket plågsamt för en dam som Hella. 
Hanna: Hur kommer det sig att Hella Hell verkar mycket mer "normal" än Humbert Humbert? Unni Drougge: Är Hella mer normal än Humbert!? Jag tror det beror på vem som läser. Somliga har mer överseende eftersom offret är en pojke, för andra blir det tvärtom. Män kan som bekant inte våldtas, men det mentala strypkoppel Hella sätter på sin unge dyrgrip skapar en desperation hos pojken som får honom att vilja behärska sin härskarinna sexuellt. Jag tror att det är väldigt ångestladdat. Hanna: Vad var svårast med att skriva om Hella Hell? Unni Drougge: Svårast var det mot slutet, när jag fick framkalla mina egna känslor av förtvivlan, svartsjuka och sorg för att göra Hella levande. Jag mådde kattlåda! Roligast hade jag när Hella blev så indignerad av alla "perverterade själar" de stötte på. Hon blev moralist. Och jag hade skitkul åt den enorma klyftan mellan gossen och Hella - han var ju ett vanligt fjortispucko som hon försökte kultivera. Helt förgäves, såklart. Hanna: Handlar din bok verkligen om kärleken "till ytan" som det står på omslaget? Unni Drougge: På ett plan kan man väl säga det. Hella förförs av pojkens oförstörda yttre, men vill ju samtidigt fånga hans själ och framförallt hans kärlek. Pojken i sin tur är total materialist och lockas bara av plastic fantastic och amerikanska popstjärnors falska image. Hanna: Gjorde du research innan du skrev boken? Unni Drougge: Jag gör alltid mycket research och slukar då facklitteratur, i synnerhet om det mänskliga psyket. Om jag inte kan besöka de platser jag vill beskriva läser jag massor om dem. En del av handlingen utspelar sig på Sigtunaskolan Humanistiska läroverket. Inför de avsnitten fick jag ränna mycket där och intervjua elever. Men mycket får jag gratis. Reklambyråbranschen kände jag exempelvis till ganska okej. Hur unga människor tänker och talar är jag också ganska bevandrad i. Jag har egna ungar och en ung (yes!) pojkvän. Dessutom massor av unga supersköna läsare. Hanna: Har du träffat någon pedofil? Passar det sig verkligen att skämta om detta allvarliga ämne? Unni Drougge: Nja, jag har nog mest stött på gubbsjuka karlar. Och man kan väl skämta om allt, bara humorn är inlevelserik. Jag menar hallå, jag ägnar mig ju faktiskt åt underhållning. Hanna: Vilken av dina böcker tycker du bäst om själv? Unni: Regnbågens tid. Hanna: Vad arbetar du på nu? Några nya bokplaner du kan avslöja? Unni Drougge: Jag försöker bli klar med en uppföljare till Andra sidan Alex, delvis från äldste sonens perspektiv. Hanna: Trevligt. Det är min favoritbok! Hanna: Vad läser du? Unni Drougge: Jag ser mer på film än läser romaner. Min tid är högst begränsad, men min stora inspirationskälla är livet självt. En bok jag tycker mycket om är White Oleander av Janet Fitch. Den myllrar verkligen! Hanna: Vad gör du när du inte skriver böcker? Unni Drougge: Jag har nog ingen fritid. Ibland frilansknäcker jag för olika tidningar om fenomen jag tycker är intressanta. Jag trivs med tillvaron och har massor av energi. Mina ungar är fantastiska vilket helt och hållet är deras egen förtjänst. Jag tycker att jag har ett rikt liv. Hanna: Någon fråga som du tycker att jag glömt? Unni Drougge: Vad jag önskar mig i julklapp, vem jag ska pussa i påsk, mitt värsta ragg och min favoritsamlagsställning. Skojade bara. Sånt får Robinsonstjärnorna svara på. Hanna: Tack! Extern länk: Ni som vill veta mer kan besöka författarens egen hemsida på unnidrougge.com.  Mer läsvärt / Läs andra Intervjuer |
 |
|
|
