|
|
|
|
|
|
|
|
Guider
Del 1 av 2 Läs de övriga delarna i serien: 1 | 2 | Tintins äventyr Skrivet av: Kjell Dellert, 2003-05-26 
FRÅN SOVJET TILL TAPIOCAPOLISFöga anade väl den belgiske tecknaren Georges Remi (1907-1983) när han år 1929 i tidningen Le petit Vingtiéme under pseudonymen Hergé påbörjade en serie kallad Tintin i Sovjet att den figur han just skapat inte skulle gå i graven förrän omkring 50 år senare, och då därför att Remi själv gjorde det. Tintin kom att bli en av världens mest älskade seriefigurer och när han avslutade sin karriär i äventyret Tintin hos gerillan 1976 hade han beundrare över hela jordklotet. Om man ska läsa samtliga Tintinalbum är det vettigt att läsa dem i kronologisk ordning i stället för i den konstruerade och förvirrade ordning (läs oordning) i vilken de nått offentlighet i Sverige. Därvid bör man alltså börja med Tintin i Sovjet. Detta är det enda album som Hergé envist vägrade att senare teckna om och färglägga, något som han annars gjorde med samtliga de tidigare äventyren. Man kan förstås anmärka att en omteckning skulle ha varit omöjlig eftersom äventyret är så späckat av konservativa fördomar, och "manuset" så uppenbart färgat av stumfilmens humor att det vore ogörligt att modernisera historien, men detta stämmer inte eftersom även Tintin i Kongo och Tintin i Amerika har samma "brister", men ändå tecknades om. Vad beträffar ett annat tidigt äventyr, Blå Lotus, så tecknades bara de första sidorna om. Historien förutsatte att det politiska läget i Kina var på ett visst sätt och kunde därför aldrig moderniseras. För den som endast på något avstånd följt Tintins äventyr, kan det kanske väcka en viss förvåning att de flesta av figurerna man förknippar med serien, som kapten Haddock, professor Kalkyl och Bianca Castafiore, lyser med sin frånvaro i de tidiga historierna. Tintin och hunden Milou kämpar länge ensamma mot brottsligheten. Eller inte helt ensamma. De totalt förvirrade och ineffektiva detektiverna Dupond och Dupont (vars arbetsgivare faktiskt aldrig avslöjats, de tycks ha licens att arbeta över hela världen) dyker upp redan 1934 i äventyret Faraos cigarrer. Näktergalen från Milano, Bianca Castafiore på vars repertoar alltid finns Spegelarian ur Faust, gör entré i äventyr nummer åtta, Kung Ottokars spira, 1939. Hon hjälper Tintin att fly undan bovarna, något som hon ska göra fler gånger i framtiden. På kapten Archibald Haddock får vi vänta ända till det nionde äventyret, Krabban med guldklorna 1941. Han är, åtminstone på papperet, kapten på ett fartyg med vilket Tintin mot sin vilja färdas, men den gode kaptenen vandrar omkring i ett ständigt whiskyrus, därtill uppmuntrad av den skurkaktige styrmannen Allan Thompson, som i Haddocks "frånvaro" använder fartyget i brottslig verksamhet, nämligen opiumsmuggling. Den totaldöve och förvirrade professor Kalkyl (Han heter Tournesol på franska) dyker första gången upp 1944 i Rackham den Rödes skatt. Han har fått nys om att Tintin förbereder en skattsökarfärd och tycker att det då passar bra att testköra en miniubåt i form av en haj, som Kalkyl konstruerat i sitt laboratorium. 
Skurkarna är värda en egen historia i historierna om Tintin och hans äventyr. Mest minnesvärd är kanske den rike och livsfarlige Rastapopoulos, som Hergé utrustat med seriens största luktorgan. Gång efter annan dyker han upp och gör livet surt för Tintin, första gången redan i Faraos cigarrer, sista gången i det näst sista äventyret, Plan 714 till Sydney, 1968. Han förekommer även i den tecknade långfilm kom på 1970-talet och gjordes utan Hergés medverkan, Tintin i hajsjön. I Tintin i Amerika kämpar Tintin mot en hel rad konkurrerande gangsterligor som är mycket uppfinningsrika i sina försök att avrätta den efterhängsne journalisten. Enhörningens hemlighet 1943 presenterar för oss de skumma antikvitetshandlarna bröderna Vogel på slottet Moulinsart, dit Tintin förs efter att ha överlistats. Mot slutet av äventyret visar det sig att Moulinsart en gång tillhört kapten Haddocks förfäder och Haddock köper tillbaka slottet med hjälp av pengar från Kalkyl. I det allra sista avslutade äventyret (Hergé arbetade på ytterligare ett, Tintin och alfabetskonsten vid sin död 1983) tycks tiden för färgstarka skurkar vara förbi. Det handlar i stället om revolutioner (minns att detta äventyr publicerades i mitten av 1970-talet) och om den grymme diktatorn Tapioca som lurar Haddock och Kalkyl i en fälla som Tintin måste rädda dem ur. Tintinalbumen håller genomgående hög klass. Alla har vi förstås våra personliga favoriter. Själv gillar jag allra bäst exempelvis Faraos cigarrer och Enhörningens hemlighet medan det övernaturliga inslaget i Plan 714 till Sydney och domedagsstämningen i Den mystiska stjärnan inte alls passar mig. De första albumen (som ju inte var album från början utan följetonger i tidningar) skrevs och tecknades av Hergé helt på egen hand. Sedermera blev arbetsbördan alltför tung och han anställde assistenter som framför allt gjorde research och tecknade bakgrunder. Bland dessa är väl Bob De Moor den mest namnkunnige, och enligt uppgift ville han avsluta Hergés ofullbordade verk Tintin och alfabetskonsten men förhindrades därvidlag av Hergés uttryckliga önskan att ingen fick hålla liv i Tintin efter upphovsmannens död. Hergé hade den, förmodligen helt riktiga, uppfattningen att serien skulle bli en annan om någon annan tog över den - även om det finns anledning att misstänka att själva teckningarna inte skulle skilja sig på något avgörande sätt från originalen (den slutsatsen kan man dra genom att granska assistenternas arbete). Men själen skulle antagligen ha gått förlorad. Därför är det märkligt att Hergé gav sin tillåtelse till omarbetningen av biofilmen Tintin och hajsjön till album där man som serierutor använde bilder ur filmen. Detta album är naturligtvis det sämsta såväl på manussidan som på teckningssidan (framför allt är bakgrunderna tecknade i en helt annan stil än Hergés). De tecknade TV-serier som gjorts på Tintins äventyr ger inte rättvisa åt originalen, liksom naturligtvis inte heller de skivor och kassettband som producerats. Det hindrar inte att man konsumerar även dessa, men vill man ha den ultimata upplevelsen av dessa klassiker så bör man gå till källan, Hergés 23 originalhistorier. I rätt ordning!  Läs de övriga delarna i serien: 1 | 2 | Mer läsvärt / Läs andra Guider |
 |
|
|
