|
|
|
|
|
|
|
|
Morfar och den svarte mannen
 
Maria Gyllenhaals lilla bok skulle kunna kallas kreativ poesi, verklighetsbaserade filosofier och kanske även klurig barnbok. Men det är ändå någon slags prosaberättelse, en skönlitterär liten saga - vackert inpackad i ett grönt wellpappomslag och illustrerad av lösryckta och steriliserade teckningar av träd och blommor som avdelar kapitel och avsnitt. Boken handlar dock inte om träd på något sätt, utan om en död morfar och arvegodset efter honom…
Arvetgodset är ett skrivbord med några små prydnadsföremål på. Det är en svart liten figur som man kan öppna och ta ut andra små gubbar ur. Så här beskrivs prydnadsfiguren en av de många gånger hans utseende beskrivs: ”Jag tror att han föddes vid sekelskfitet. Han har förlorat sin yngsta bror. Han har brunt skinn istället för hår på sitt huvud. Det sitter fast med hjälp av ett häftstift. Hans yngre syskon är gömda i hans inre. Även jag kan ha yngre syskon som är mindre än jag, gömda i mitt inre.” (sid. 8) Med en upprepande lakonisk stil filosoferar Gyllenhaal kring figuren, hans bröder och de systrar hon själv kanske härbärgerar. Hon saknar sin döda morfar och tänker på hur han var, vad han gjorde på sitt kontor vid sitt skrivbord och hur han kände då han satt där. Berättelsen handlar om arv, om uppfostran och längtan efter rymd. Jag tycker att Morfar och den svarte mannen är småtrevlig och speciell på något vis. Den är liksom lite ovanlig, men ändå inte obegriplig eller komplicerad. Det handlar om vardagliga småsaker som väcker djupa tankar – det tycker jag verkligen om! / Hanna Andersson
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||
