|
|
|
|
|
|
|
|
Bläck, äntligen! kan jag skriva
 Som dagboksskriverska sedan barndomen har jag ofta varit nyfiken på hur andra tänker kring detta ganska privata ämne. Varför, hur, var och framför allt vad skriver man? Christina Sjöblads bok är en för mig mycket spännande bok, även om den innehåller en hel del akademiskt språk och referenser. Boken är dock lättläst och är med sina 350 sidor helt enkelt fylld med intressanta fakta om dagbokens historia och användningsområden. Berättelserna är lagom matiga och handlar om både manliga och kvinnliga dagboksskribenter från 1800-talet, århundradet då det hela tog fart på riktigt. Dagboksskrivandet ökade då och för många blev det en livslång vana och ett behov. Dagbok definieras här som en öppen genre, vars främsta kännetecken är att den skrivs i daterad kronologisk ordning och hålls i första person (jagform). Journal intime, som genren kallas, sträcker sig ofta över lång tid och är inte ämnad för tryck, även om så senare kan bli fallet. Ämnet för många dagböcker verkar vara det egna själslivet, rannsakan och självförbättring. Man skriver för att lära känna sig själv, få chans att beklaga sig för att lätta på trycket och kanske även för att skriva ner frågor och funderingar. Att skriva ner sina frågor gör som många skribenter säkert vet att svaren kommer av sig själva. En del talar direkt till Gud i sina dagböcker, andra till någon annan (t.ex. en död moder) som man har förtroende för men inte kan samtala med i hemmet. Efter en intressant genomgång av den historiska bakgrunden (bl.a. om kvinnans ställning under denna tid), litteraturvetenskaplig forskning och några exempel på skribenter inom genren tar Sjöblad, professor em i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, med oss in i ett par djupdykningar i olika skribenters värld och skrivande. Mins intressant tycker jag kapitlet om ”Dagboken som litterär genre” är då detta handlar om fabricerade texter, om än så skönlitterära, som härmar dagboksskrivandet och därför inte ger så mycket insikt i dagbokens reella natur. Exemplen som ges handlar bl.a. om C.J.L. Almqvists roman Hinden och Fredrika Bremers En dagbok. Nej, bättre gillar jag kapitlet om ”Dagboken som privat, dold genre” där vi får möta fru Mellströms opublicerade tårdrypande och ganska spännande texter. Jag skulle gärna läsa hennes dagbok i sin helhet, men kanske var det just så spännande eftersom de var förkortade och kommenterade av den kunniga Sjöblad? Dessutom tar hon upp Eugénie och Maurice de Guérins dagböcker (som en studie i le Journal intime), konstnärsdagböcker, dagböcker skrivna av guvenanter och ett par kända svenska resedagböcker. Min bok är nerklottrad med kommentarer i marginalen och understrukna rader vilket är ett mycket gott betyg. Det är en bok för alla som tycker om att reflektera över livet; sig själva, skrivandet, andligheten, stort och smått, i sin privata dagbok, i en blogg eller i annan form. Dagboksskrivandet har blivit mer offentligt och fått ett annat namn numera, men skrivandet om det egna jaget är större än någonsin. Många har någon gång behov av att skriva i ensamhet, och den här boken gör att man inser att man faktiskt inte är så ensam med sina tankar… Med Eugénie de Guérins (1805-1848) egna ord:
/ Hanna Andersson
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||
