|
|
|
|
|
|
|
|
Oskuld
 
Under flera år var Jonas Gardell en firad stå-upp-artist, med nya fräscha idéer och ett annorlunda sätt att se på saker och ting. Med tiden var det nog ändå fler än jag som tyckte att karln började upprepa sig. Inte så att hans material var dåligt, tvärtom- såvitt jag vet har jag aldrig träffat på något uselt av Gardell. Men, precis som man till slut tröttnade på att få Ingmar Bergmans föräldrar utochinvända i TV så kändes det snart inte lika nytt att höra Jonas Gardell berätta om 70-talets Sverige. Detsamma gällde hans romaner. En och en är de lysande, rörande, gripande och oändligt träffsäkra. Ingen kan skildra en stämning, en tidsanda, som Gardell. Men läser man två, eller tre, av hans romaner i följd så är det plötsligt svårt att skilja dem åt. I vilken var det de gissade John Blunds farkost i Halvsju? Vilken var det som berättade att en nödvändig ingrediens i ett hem som bebotts av en gammal människa är ett antal inbundna årgångar av Svenska Turistföreningens årsskrift?
Det är befriande att läsa Oskuld och andra texter som kom ut förra året. Den liknar ingenting annat han skrivit, och ändå liknar den allt han skrivit så tillvida att den gardellska humorn är intakt liksom den speciella empati och medmänsklighet som är hans. Men formerna är helt annorlunda. Först får man sig till livs tolv reseskildringar, eller rättare sagt tolv beskrivningar av lika många städer. Själv har jag inte varit i någon av de beskrivna städerna (och definitivt inte gått på bastuklubb i Hamburg...) och är föga intresserad av resande. Ändå är det omöjligt för mig att låta bli att gripas av de olika berättelserna. De är förstås välskrivna, något annat väntar man sig inte av Jonas Gardell, men de är något mer också - de har på något underligt sätt lyckats beskriva städernas själ, städernas hjärta. Mycket bra! Men det allra mest fängslande är enligt mitt tycke författarens religiösa funderingar. Tro och religion - och tvivel - går ju som en röd tråd genom Gardells författarskap, och här ägnas kristendomen och kyrkan en hel avdelning. Författaren bekänner sin kristna tro och blottar samtidigt sina tvivel på den kristna kyrkan. Han berättar om hur han blev trakasserad när han gick för att ta emot nattvarden, han berättar om kyrkans ointresse för de funderingar han har kring det faktum att han tjänar en hel del pengar och att Jesus faktiskt uppmanade sina lärjungar att sälja allt de hade och följa honom. Spännande som en deckarhistoria är stycket "Ve er, skriftlärde och fariséer" där Jonas Gardell för fram teorin att det faktiskt kan ha varit Matteus, och inte Jesus, som hatade fariséerna (som var rivaler till den kristna kyrkan )och att evangelieförfattaren därför lagt dessa välkända ord i Mästarens mun. Detta och mycket annat alltså i en mycket, mycket läsvärd bok av Jonas Gardell. / Kjell Dellert
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||
