|
|
|
|
|
|
|
|
Slumpvandring
 
Det här är en berättelse om Augusta, Alice och Angelica, tre kvinnor i tre tider. Men mest av allt är det en berättelse om hur sagorna dog och om vad som händer med oss när vi tvingas leva utan dem. Sagorna, eller rättare sagt sagornas död, har ett eget kapitel i Slumpvandring. På sin väg in mot samhället, möter farmor Augusta en liten tomte som ber om hjälp. Sedan följer ett avsnitt fyllt av magi och mystik. Inte alls likt Majgull Axelssons annars så realistiska stil.
Ingen vet var Augusta kommer ifrån. Inte ens hon själv. När hon är på gott humör kan hon påstå att hon kommer från en potatisåker i Sörmland, att hon hade legat i leran och grott till hon var färdigvuxen. Några år senare marscherade hon in i Herräng, ett litet samhälle i Roslagen, med sin oäkting på armen. Ännu visste ingen att detta var en kvinna som bar sina berättelser i håret... Alice är Augustas barnbarn. En gång på femtiotalet var hon en verkligt fin flicka, ständigt klädd i prydliga klänningar med vit krage. Men när hon blir med barn hjälper inte den vita kragen, den dygdiga mammaklänningen är ändå ett skökotecken som tvingar henne att sitta med sänkt blick i provinsialläkarens väntrum. Hon är för ung för att ha mammaklänning. Bara sexton år. Därför skickas hon till farmor Augustas hus för att föda där ingen kan se hennes skam. För Angelica - Augustas barnbarns barnbarn - blir huset många år senare ett gömställe. Angelica är bara sexton år, men redan mycket trött. Hon har varit på flykt från sin egen familj sedan hon var tolv år gammal och hon har legat med fler killar än hon vill minnas. Nu vill hon hitta något annat. Frågan är bara om hon kommer att orka? Kvinnorna, Angelica undantaget, har en sak gemensamt: de blir gravida och detta påverkar hela deras framtida liv. Angelica är osynlig och övergiven, för att synas betalar hon med det enda hon har - sin sexuallitet. Slumpvandring är en berättelse om sorg och sexualitet, om maktlöshet och hämnd, om födelse och död. Men mest av allt är det en berättelse om hur sagorna dog och om vad som händer med oss när vi tvingas leva utan dem. Och är det verkligen sant, det som Augusta påstod? Detta att sagorna dog när fabrikerna föddes? Majgull Axelsson har åter skrivit en skarpsynt och fängslande berättelse som vindlar sig fram i en sinnrik konstruktion med en rikedom av uppslag. Det är en svart saga, full av schabloner och övertydligheter hos berättarrösten, men ändå väsentlig, obehaglig, underjordisk. Underbart bra, läs den! / Anna Stéen
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||
