När jag läste att Marianne Fredriksson gett ut en ny bok med titeln Älskade barn bestämde jag mig för att köpa den vid första bästa tillfälle. Det gör jag ofta när det gäller mina favoritförfattare, de brukar i regel inte svika.
Älskade barn handlar om när Katarina, arkitekt och mitt i karriären, blir gravid. Boken börjar med en resa som Katarina gör för att berätta för sin mor, Elisabet. En bra början på boken, men efter det känns det helt plötsligt som om boken blir för tunn. Under ett kapitel i mitten, där Elisabet skriver brev till Katarina, blir det den gedigna skönlitteratur som Fredriksson brukar skriva - men som helhet räcker det inte till. Jag förstår mycket väl vad Fredriksson vill förmedla, nämligen att döttrar till kvinnor som blir misshandlade söker män som misshandlar och att det går att ta sig ur det hela på ett lyckligt vis. Men, nej - det här känns fel.
Jag har funderat varför jag inte godkänner romanen fullt ut och jag tror att det beror på att berättelsen känns oäkta för mig. Den är verklighetsfrämmande, som om en kvalitetsvariant av Sidney Sheldon.
/ Eva Persson
NY PRISHJÄLP: Jämför var du kan köpa Älskade barn billigast med hjälp av Bokpris.com!
Fler recensioner i genre Skönlitteratur - Ännu fler i arkivet
