|
|
|
|
|
|
|
|
En studie i skräck
 Det finns böcker man aldrig glömmer. Böcker som, sedan man lagt dem ifrån sig, ständigt fortsätter sysselsätta ens tankar. Orsakerna till detta kan förstås vara många; det kan röra sig om en alldeles utsökt välskriven bok som lockat till såväl leenden som tårar. Det kan vara en bok som tagit upp en intressant frågeställning, ställt vedertagna fakta på huvudet. Eller också kan det vara något annat. Något som det är omöjligt att sätta fingret på, något som uppstår i samverkan mellan en viss period i ens liv, vädret utanför fönstret, maten man åt till lunch och författarens fantasi. På så vis måste det vara för mig när det gäller "En studie i skräck - Ellery Queen kontra Jack Uppskäraren". Låt mig först konstatera, eller bekänna, två saker: Jag, en allätare när det gäller litteratur, är förtjust i pusseldeckare av den gamla sorten där det finns ett antal misstänkta, och någon av dem måste vara mördaren. Jag lyckas sällan eller aldrig gissa rätt, och när jag gissar gör jag det aldrig med hänsyn till de ledtrådar författaren lagt ut, jag går bara på känn. Agatha Christie var ju mästare på pusseldeckare, liksom i Sverige Stieg Trenter och Maria Lang. Min förkärlek för pusseldeckare var min ena bekännelse. Den andra gäller det faktum att det var jag som var den person i Sverige som på 70-talet satt klistrad framför TV:n när "Fredagsdeckaren" hette Ellery Queen. Denna amerikanska serie, förlagd till 40-talets New York hade ingen action, inga häftiga biljakter och inga tjutande sirener. I stället fick man följa författaren Ellery Queen (Jim Hutton) när han, i sällskap med sin far kriminalkommissarie Richard Queen (David Wayne) med skarpsinniga iakttagelser och strålande slutledningsförmåga löste mysterium efter mysterium. Jag var självklart "ute" bland kompisarna som gillade Baretta och Kojak, men vad gjorde det när man var i sällskap med Ellery Queen. Detta var min andra bekännelse. Nå, vad har då detta med denna bokrecension att göra? Mycket, skulle jag tro. Här fick jag, då jag var 12 år gammal, nämligen i min hand boken "En studie i skräck" av just Ellery Queen. Det var på insidan av den boken jag för första gången fick läsa att Ellery Queen var en författarpseudonym för de båda kusinerna Frederic Dannay (1905-1982) och Manfred B Lee (1905-1971). Debuterat hade de båda gjort redan 1929 med "The Roman Hat Mystery" och till en början avslöjade de inte vem som dolde sig bakom pseudonymen. När Ellery Queen framträdde offentligt uppträdde han alltid iförd svart mask bakom vilken dolde sig någon av de bägge kusinerna. En lång rad böcker hade de sedan skrivit med en författare vid namn Ellery Queen som huvudperson, exempelvis "Mandarinmysteriet", "Katt med många svansar", "Konsthandlarens kista" och "Spel mot en okänd" och så "En studie i skräck" som jag tror utkom första gången 1966. Denna bok skiljer sig markant från författarduons övriga böcker - läsarna får själva avgöra om det är på gott eller ont. Ellery Queens böcker kännetecknas av en humoristisk ton, finurligt uttänkta intriger, ett intressant språk, ett visst mått av realism och, som grädde på moset, en viss motvilja från Mr Queens sida att ta itu med de olika mordfallen. De allra flesta av dessa egenskaper finns också i "En studie i skräck" - utom den lilla dosen realism! Här utgår författarna nämligen ifrån att Sherlock Holmes verkligen existerat. När Ellery Queen skickat iväg sin motvillige far på en lång semester för att Ellery ska få skrivarro, dyker det plötsligt via en bekant till herrarna, Grant Ames, upp ett handskrivet manuskript, författat av ingen mindre än Dr John H Watson i egen hög person. Det rör sig om en dittills opublicerad historia, en skrämmande berättelse om hur den store detektiven Sherlock Holmes löser mysteriet med Jack Uppskäraren som härjade i London på 1880-talet. Handlingen i "En studie i skräck" kastar sig sedan mellan "dagens" New York och gaslyktornas London. Mot sin vilja blir nämligen Mr Queen intresserad av manuskriptet (vem skulle inte bli det!) och han följer Sherlock Holmes och Watsons kamp mot den bestialiske kvinnomördaren ända till slutet. I slutkapitlet av manuskriptet visar det sig varför denna uppseendeväckande historia, där faktiskt Jack Uppskärarens identitet avslöjas, förblivit opublicerad genom åren, trots att de flesta av Holmes övriga fall kommit till allmänhetens kännedom via hans levnadstecknare och vän Dr Watson. Holmes förbjöd helt enkelt den oförstående Watson att publicera manuskriptet. Ellery Queen tycker sig ana varför. Det var helt enkelt så att Holmes, av hänsyn till vissa inblandade personer, fört Watson bakom ljuset och avslöjat fel mördare. Ellery Queen söker upp den gamla dam som via Grant Ames har skickat honom manuskriptet, en dam som var inblandad i historiens periferi. Mr Queen kan sedan lugna henne med sin nya, revolutionerande lösning på gåtan Jack Uppskäraren. Några rader i boken slår an en känslomässig sträng hos läsaren. Det är när Ellery Queen träffar den nittioåriga dam som sänt honom manuskriptet. Ellery Queen säger: "Ni har träffat dem båda personligen. Holmes, Watson. Vad jag avundas er! - Det är så länge sedan nu, sade hon. Men visst minns jag dem, mycket väl. Mr Holmes blick, vass som en svärdsegg. Och så reserverad. Han blev säkert ganska illa berörd när jag tog honom i handen. Men samtidigt var han en alldeles förtjusande människa. De var sådana gentlemän båda två" Efter detta är läsaren själv beredd att skriva under på att Holmes och Watson verkligen existerat! Boken är alltså en ovanlig Ellery Queen, dels på grund av sin uppenbara verklighetsflykt, dels på grund av att den verkliga huvudpersonen inte är Ellery Queen utan en romanfigur! Men boken är mycket välskriven. Partierna ur Watsons manuskript lyckas väl inte skapa den riktiga doyleska stämningen, men är ändå bra nära. Och historien fascinerar. Varför ska man då läsa "En studie i skräck"? Tja, om man gillar pusseldeckare så har man här en utsökt sådan. Om man gillar Sherlock Holmes får man här ytterligare en pusselbit till gåtan om honom. Om man gillar Ellery Queen så får man självklart inte missa denna ovanliga Queenbok. Som jag nämnt ovan kan mitt omdöme om boken möjligen färgas av att jag när jag läste den första gången var 12 år och älskade Ellery Queen på TV. Efter "En studie i skräck" har jag läst flera andra av Ellery Queens böcker och tyckt mycket om dem alla - men ingen går upp emot denna blandning av realism, fantasi, whisky och gaslyktor. / Kjell Dellert
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||
