|
|
|
|
|
|
|
|
Morfin
 
Det ser ut som Tomas Jacobsson har försökt att skriva en generationsroman. Han har delvis lyckats med det. Här finns mycket av den rekvisita som 80- och 90-talet har bjudit på: internet, märkeskläder, aktiespekulationer och dataprylar med megahertz och megabit. Och här finns schablonbilden av människotypen, de som inte längre reflekterar över vad som händer under sin yta.
Det håller naturligtvis inte ända ut som en beskrivning av en hel generation. Men låt så vara, låt oss som ett experiment gå med på att det finns människor som inte har något djup. Mot det måste man direkt komma med invändningen att det krävs mer än yta för att en roman ska bli intressant. Men istället för djup påtänder författaren sin huvudperson med morfin och denne förlorar snart kontakten med sig själv. Visserligen är drogen utskriven av läkare, så knarkandet är inte helt självförvållat. Allt för att läsaren ska acceptera karaktärens manér. Men det finns inga ursäkter, en text måste gå längre än dess figurer om de är platta. Åtminstone om det ska bli intressant. Dessutom är huvudpersonen Ian löjlig, i första halvan av boken är han förbannad på allt och alla. Han skäller ut massmediala personer och delar av det svenska systemet. Han är cynisk och avslöjar hur det verkligen fungerar. Men han sparkar in öppna dörrar. Det blir förutsägbart och långtråkigt. Kanske kan romanen fungera som en innehållsförteckning hur IT-generationen ser ut på avstånd. Ian, som är i trettioårsåldern, är en slags chef på ett internetföretag. Han har kommit upp sig. Bor på den populäraste sidan av Stockholms stadsdel Söder. Han arbetar på Östermalm, men har börjat att tröttna på att följa börskurser som dessutom börjat falla. Om man ser den cancer han drabbas av som att insidan är sjuk och måste opereras bort och sedan hållas i schack med morfin så blir det i alla fall en förklaring till schablonbilden. Och lägger man till den slitna visan om att man borde göra något annat än att syssla med internet, något som är mänskligheten till gagn, så ekar det i alla fall autentiskt barsnack efter en dag på webbredaktionen. Berättelsen hämtar sig dessutom mot slutet. Författaren piskar upp lite spänning. Men vissa problem kvarstår. På resan till Marocko får man se mer i resväskan än veta vad Ian egentligen tänker. Uppräkningen av datatillbehör fortsätter. När han tänker skriva ett testamente till sonen får man reda på bandspelarens (som han ska använda för att spela in testamentet) tekniska data - men inte vad som ska stå i det. Det är väl egentligen bara under de sista sidorna som man kommer Ian lite närmare. Men då är det för sent. Han är för osympatisk för att bli något annat än fördomar bekräftade för att det ska bli en givande berättelse. Och det är romanens problem. Men det finns ändå en stabil språklig grund i boken. Behållningen av romanen är just språkets lätthet och berättarviljan. Det flyter fram och är i sin helhet mycket väl fungerande som text. Kanske kan denna debutant bli ett intressant författarskap med tiden. / Magnus Dahlerus
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||
